onsdag, december 06, 2017

Sverige och Finland, hundra år efter Finlands självständighet


För runt fem år sedan publicerade jag en essä Tidningen Kulturen om finsk-svensk minnespolitik under titeln ”Minnet av Finland” . Redan då hade jag börjat fascineras av den svenska och finska relationen till vår gemensamma historia, med allt vad det innebär av relevans för identitetsuppfattningar i samtiden. Då visste jag naturligtvis inte att jag skulle tillbringa tre och ett halvt år (2013-2017) som universitetslektor vid universitetet i Jyväskylä i Centrala Finland. Det blev intressanta och utvecklande år, både som en tid i en trevlig och intressant akademisk miljö och som den första period då jag har bott utomlands.

Finland och Sverige är på många sätt väldigt lika. När man som svensk bor i Finland slås man hela tiden av hur likt landskapet är det svenska. Detta har blivit särskilt påtagligt sedan jag nu flyttat till Norge. Norska landskap är ofta väsentligt mer spektakulära. I Centrala Finland, liksom i stora delar av Sverige, präglas landskapet av de vidsträckta skogarna. I Finland är detta nästan ännu mer påtagligt: skogarna som omger Jyväskylä är i det närmaste utan slut; österut fortsätter de i ett barrskogsbälte som bokstavligt talat sträcker sig till Stilla Havet. 

Som en följd av sin historia är Finland en del av såväl den nordiska gemenskapen som av Västeuropa. Finland och Sverige var ett rike under någonstans kring 700 år. Tavastehus grundades, precis som (möjligen) Stockholm, av Birger Jarl. Fästningen Tavastehus - eller Hämeenlinna, som den heter på finska - grundades på 1200-talet för att säkra den svenska närvaron i de erövringar som gjorts i korståget mot Tavastland. Det är något som allt för ofta glöms bort när man läser om svensk historia under århundradena mellan 1100-talet och 1809 att Finland och människor från Finland hela tiden var delaktiga i denna historia. Rikskanslern Arvid Horn som styrde Sverige under en stor del av Frihetstiden var till exempel född i  Vuorentaka  i sydvästra Finland och hade varit student i Åbo. Finska soldater spelade en betydande roll i de flesta av stormaktstidens krig. Svea Rikes historia är betydligt mycket mer finsk historia än till exempel skånsk. Det finns skäl till att det i Stockholm har funnits en finskspråkig kyrka för den finskspråkiga delen av befolkningen åtminstone sedan 1500-talet.

Under det ryska styret 1809-1917 handlade Finlands frihetskamp inte minst om att försvara det fortsatta användandet av svensk rättstradition i storfurstendömet Finland och om sturfurstendömets egen grundlag, som baserades på Gustav III:s regeringsform från 1772. I svensk historieskrivning betraktas denna regeringsform som en del av det gustavianska enväldet. I Finland blev den, ironiskt nog, garantin för att Finland inte skulle styras enväldigt som resten av det ryska imperiet, och den fortsatte att gälla där fram till en republikansk regeringsform antogs 1919, alltså  först efter både självständighetsförklaring och inbördeskrig. 

Samtidigt som Finland hör till den nordiska och västeuropeiska sfären har dess historia också präglats av närheten till Ryssland. Medan Sverige efter förlusten av Finland har upplevt över 200 år av fred har de senaste 200 åren sett helt annorlunda ut i Finland. I början av Andra Världskriget anfölls Finland av Sovjet under Molotow-Ribbentrop-paktens uppdelning av Östeuropa mellan Sovjet och Nazityskland. Efter kriget tvingades Finland till en förnedrande fred där landet inte bara avstod såväl land som Marshallhjälp, utan också tvingades betala krigsskadestånd till det land som några år tidigare angripit dem. Medan Sveriges neutralitet under kalla kriget blivit något av en identitet var Finlands neutralitet hela tiden också påtvingad utifrån. 

Få personer representerar växlingarna och motsättningarna i Finlands historia under första halvan av 1900-talet så väl som marskalken C.G.E. Mannerheim. Mannerheim föddes i en svenskspråkig aristokratisk familj i det ryska storfurstendömet Finland. Han tjänstgjorde senare i ryska kejserliga armén bland annat under rysk-japanska kriget och mot Tyskland och Österrike-Ungern på östfronten under Första världskriget, där han befordrades till general. Sedan Ryska revolutionen brutit ut återvände han till Finland där han snart blev överbefälhavare för den regeringstrogna "vita" sidan i inbördeskriget. Ironiskt nog var majoriteten av hans officerare finska nationalister som bara något år tidigare kämpat mot Ryssland som frivilliga i Tyska rikets armé. Det var dock först efter inbördeskriget som Mannerheim blev statschef i Finland (med titeln riksföreståndare, eftersom den monarkistiska grundlagen fortfarande ansågs gälla). Hans första uppgift blev nu att lösgöra Finland från alliansen med Tyskland och få landet erkänt av Första världskrigets segrarmakter. 

Under Andra världskriget återkom Mannerheim som överbefälhavare för den nationella armé han själv hade haft en väsentlig hand i att bygga upp. Nu var dock många av de erfarna soldaterna sådana som stridit på den röda sidan under inbördeskriget. Andra världskriget - eller snarare Vinterkriget, Fortsättningskriget, och Lapplandskriget - tycks även de ha spelat en väsentlig roll i efterkrigstidens finska identitet. Dels som en enande gemensam kamp mot den sovjetiska övermakten, efter inbördeskrigets och mellankrigstidens splittring, och dels som en svår bakgrund mot vilken senare tiders fred och välstånd kan kontrasteras. 

Finlands utveckling under andra halvan av 1900-talet påminner mer om den i de övriga nordiska länderna. Lagstiftningen och stora delar av samhällsstrukturen påminde redan från början mycket om den i Sverige och utvecklingen har senare skett under omfattande ömsesidigt inflytande. I jämförelse med andra delar av det gamla tsarväldet har utvecklingen i Finland präglats av en betydande stabilitet. Krigen var svåra och blodiga, men till skillnad från de baltiska länderna har Finland behållit sin självständighet. Bilden ovan illustrerar kontinuiteten i form av kejsar Alexander II:s staty framför domkyrkan i Helsingfors. Finland är förmodligen den enda del av det gamla ryska imperiet där tsarstatyerna inte ersatts av Leninstatyer och revolutionsmonument, som sedan i sin tur ofta fallit offer för historien, och i några fall till och med ersatts med återuppresta tsarstatyer. Domkyrkan hör å andra sidan till Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland, dvs. den kyrka som bildades av de östra stiften i den Svenska statskyrkan efter den ryska erövringen av Finland.

Det politska systemet och statsskicket är också de tämligen likartade, även om det knappast är en slump att Republiken Finlands president har haft en starkare politisk ställning än vad statscheferna har haft i övriga nordiska länder (åtminstone sedan Borggårdstalet i Stockholm). Också detta är till viss del ett resultat av närheten till Ryssland och Finlands förflutna i det ryska imperiet. Till skillnad från övriga nordiska länder införde Finland demokratiska val först och parlamentarism senare (allmän rösträtt för vuxna män och kvinnor infördes 1906 och parlamentarism först i och med självständigheten). Under inbördeskriget arbetade stora delar av högern för en monarki med stark kungamakt, ett projekt som till sist lades ned främst eftersom man hade tänkt sig en tysk prins som kung av Finland och Tysklands förlust i Första världskriget innebar att man måste distansiera sig från från landet. Även om Mannerheim var betydligt mer västvänlig än den övriga högern såg dock även han ett behov av en stark statschef med kontroll över utrikespolitiken och militären. Så sent som under Kalla kriget spelade president Kekkonen en roll som helt saknar motsvarighet i övriga Norden. Än i dag har republikens president en tydlig utrikespolitisk ställning, inte minst i relation till Ryssland.

Finlands utveckling av en välfärdsstat har däremot i stor utsträckning inspirerats av den svenska. När Sveriges ekonomi växte kraftigt efter kriget ledde det också till en omfattande arbetskraftsinvandring från Finland till Sverige. Under hela efterkrigstiden var finländer den i särklass största invandrargruppen i Finland. Vi som flyttat i andra riktningen har alltid varit färre. Finländare lär sig svenska i skolan. Svenskar talar endast i undantagsfall finska, och då främst om de själva har finsk bakgrund. Idag verkar det fortfarande som om svenska förhållanden är betydligt mer bekanta i Finland än tvärtom. Detta kan inte minst ha att göra med att många finländare fortfarande talar svenska.

Det finns dock ingenting självklart i att det kommer att vara så även i framtiden. Intresset för att lära sig svenska minskar. Även om många också slår vakt om den officiella tvåspråkigheten verkar trenden sedan länge vara att svenskundervisningen ifrågasätts och den svenskspråkiga minoriteten blir allt mindre (en trend som dock kan ifrågasättas eftersom det nu också finns tecken på att antalet som har två modersmål ökar). I Centrala Finland har de svensktalande alltid varit fåtaliga. I nordiska sammanhang talar man allt oftare engelska eftersom man inte kan utgå ifrån att finskspråkiga förstår de skandinaviska språken. Samtidigt vänder sig Finland numera direkt mot Europa via EU. Idag behövs heller inte svenskan för att kunna kommunicera internationellt - engelskan når längre. I och med euron kan Finland sägas vara närmare integrerat i EU än vad Sverige är. Man kan också tänka sig att relationen till Estland och de baltiska länderna kan bli närmare med tiden. Under min egen tid i Centrala Finland var det betydligt vanligare att man träffade balter och ryssar än svenskar, eller ens svenskspråkiga. Det finns alltså all anledning att i Sverige inte ta närheten till Finland för given på det sätt som man ofta har gjort historiskt sett. Finland är idag mer integrerat i Europa än någonsin tidigare. Samtidigt gör sig även närheten till Ryssland återigen påmind, inte bara i Finland utan också i hela västvärlden. I Finland tycks man dock hantera detta bättre än på många andra håll. Även här kan det finnas en hel del att lära.


Idag är det hundra år sedan den folkvalda finska lantdagen godkände självständighetsförklaringen. Framtiden ser idag betydligt ljusare ut idag en den gjorde några veckor efter Oktoberrevolutionen.

Hjärtliga gratulationer till Republiken Finland!


fredag, september 15, 2017

Dagen citat: Valfrid Palmgren 1909

En av de viktigare pionjärerna för svensk kultur- och folkbildningspolitik var filosofie doktorn Valfrid Palmgren, verksam bl.a. som bibliotekspolitisk expert under den konservativa regeringen Lindman 1906-1911. Palmgrens biblioteksutredning ledde bl.a. fram till etableringen av det första statliga stödet till studieförbundsverksamhet. Hon betonade bl.a. vikten av att sådan verksamhet skedde i nära koppling till allmänna bibliotek, och inom ramen för självständiga organisationer istället för som en integrerad del av politiska och religiösa organisationers egen verksamhet. I praktiken blev den mest bestående konsekvensen att studieförbunden etablerades som separata organisationer, med början i ABF:s grundande följande år. Det finns dock all anledning att fördjupa sig mer i Palmgrens egen visioner för biblioteks- och folbildningsverksamheten:


“Ja, jag vill gå så långt, att en uppfattning för  att vittna om bildning icke får vara mig inpräntad af andra, utan jag bör själf genom själfständigt omdömen ha tillkämpat mig den. Denna min mening finner nog särskildt i vårt land många och ifriga motståndare, ty en så beskaffad bildning, en så själfständig omdömeskraft, som den jag åsyftar, skapar inga bilnda anhängare af vare sig det ena eller andra partiet. Men den sanne folkbildningsvännen är ingen agitator för vissa åskådningar, han vill blott med frikostig hand skänka folket delaktighet i allt, som kan lära det att tänka, döma och handla efter eget bästa förstånd och samvete eller, för att tala med den store upplysningsvännen Fredrik den store, sann folkupplysning sträfvar efter att göra hvar och en salig genom sin tro, den låter i verkligheten, ej blott i ord, såväl politik som religion vara privatsaker.” s. 469.

(Valfrid Palmgren 1909: Folkuppfostran eller halfbildning?)

lördag, augusti 05, 2017

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskapets natur. Med tiden får man ett visst avstånd till det egna landet, också mentalt, men det är ändå betydligt lättare idag att delta i samhällsdebatten på avstånd än det var för bara några årtionden sedan.

När jag bodde i Finland hade jag rösträtt i tre allmänna val: kommunalvalet i Jyväskylä kommun, riksdagsvalet i Sverige (där jag röstade i Stockholms stads valkrets, eftersom min senaste svenska adress var i Årsta), samt valet till Europaparlamentet (där jag kunde välja om jag ville vara med och välja Sveriges eller Finlands representanter). Som svensk medborgare boende i Norge får jag rösta i fyra val: kommunalvalet i Bö i Telemark, fylkesvalet i Telemark, riksdagsvalet i Sverige, och valet av Sveriges representanter i Europaparlamentet. Eftersom Norge saknar representation i Europaparlamentet har mina norska kollegor ingen rösträtt i det senare valet, även om många EU-regler i praktiken också gäller i Norge, eftersom även Norge omfattas of European Economic Area.

Man skulle kunna tro att detta medborgarskap på avstånd är något ett undantagsfall, och så är det naturligtvis i teorin, men det är långt ifrån någon ovanlig situation i dagens Europa.  I början av 2015 bodde 15,3 miljoner EU-medborgare i ett annat EU-land än det de var medborgare i. Samtidigt hade EU 19,8 miljoner invånare som var medborgare i något land utanför EU (enligt Eurostat). Samma år bodde drygt 660 000 svenska medborgare utanför Sverige. I slutet av 2011 bodde enligt SCB samtidigt 650 000 utländska medborgare i Sverige (detta var, om jag förstår SCB rätt, fråga om personer som inte samtidigt var medborgare i Sverige). Det rör sig med andra ord inte om någon oväsentlig andel av vare sig befolkningen eller det totala antalet medborgare.

I Sverige är det ju som bekant relativt lätt att bli medborgare. De som inte är medborgare är för det mesta antingen relativt nyinvandrade eller sådana som av någon anledning väljer att inte bli medborgare, t.ex. eftersom vissa andra länder inte tillåter dubbelt medborgarskap, och de alltså skulle riskera att förlora ett annat medborgarskap. I t.ex. Finland är kraven högre, och det krävs bl.a. att man talar finska eller svenska, vilket i sig kan vara en svårighet för många. I Finland råder dessutom allmän värnplikt för manliga medborgare mellan 18 och 30, och det gäller även för män som invandrat och blivit medborgare i de åldrarna. I Norge tillåts som regel inte dubbelt medborgarskap, och den som är medborgare kan dessutom - åtminstone i teorin - kallas till värnpliktstjänstgöring. I USA är medborgare sketteskyldiga, även då de bor utomlands. I Sverige finns det däremot, så vitt jag vet, inga specifika juridiska skyldigheter förbundna med medborgarskapet.

Man kan om, man vill se diskrepansen mellan invånare och medborgare som en praktisk komplikation snarare än som en teoretiskt relevant faktor. Ett land där en stor del av invånarna inte är medborgare är knappast en demokrati, ens om medborgarna har fulla demokratiska rättigheter. Samtidigt lever vi i en värld där många flyttar mellan länder flera gånger under en livstid. Det faktum att man bor och arbetar på en plats innebär inte att man tanker stanna där återstoden av livet, eller att man  vill ändra sitt medborgarskap. Jag har själv inte just nu några tankar på att säga upp mitt svenska medborgarskap, trots att jag nu bor i ett land som inte tillåter dubbelt medborgarskap.

Samtidigt kan ett lands regering anses ha ett ansvar för sina medborgare också då de bor utomlands, t.ex. om de råkar i svårigheter, eller om de anklagas eller döms för brott. Åtminstone måste man säga att regeringen kan ställas till ansvars inför också dessa medborgare, eftersom också vi har rösträtt. Det är heller inte så att politiska beslut i hemlandet enbart påverkar dem som bor där. Ett mycket tydligt exempel på detta var den brittiska EU-omröstningen, där personer som hade bott utomlands under lång tid saknade rösträtt, även om britter boende i andra EU-länder hörde till dem som blev mest personligen påverkade av beslutet. Detta kan också användas som argument för att utlandsboende medborgare verkligen bör ha rösträtt, något som de i de flesta länder också har. Också dessa regler varierar kraftigt från land till land.

Är skillnaden mellan medborgare och invånare någonting som man borde ta större hänsyn till i den politiska teorin och i planeringen av framtidens demokrati och välfärdssamhälle? Så borde det rimligen vara, åtminstone i den meningen att vi måste kunna tänka oss en demokrati som fungerar också i ett globaliserat samhälle. Vilket ansvar har staten egentligen gentemot sina medborgare, och hur skiljer det sig från det ansvar som den har gentemot invånare och skattebetalare (där den senare gruppen rimligen också innefattar juridiska personer)? Vilket ansvar har medborgarna gentemot staten? Om medborgarna ytterst äger staten så är det någonting annat än att invånarna eller skattebetalarna äger den. Det är hur som helst medborgarna som har till uppgift att utkräva ansvar av politikerna när det kommer till allmänna val. För svenska medborgare gäller detta oavsett var vi bor.

När man diskuterar frågan om hur lätt eller svårt det bör vara att bli medborgare finns det också all anledning att sätta detta i samband med vad medborgarskapet innebär, vilka skyldigheter och rättigheter det för med sig för medborgaren, men också vilka skyldigheter det för med sig för staten, inte minst då det gäller medborgare som vistas utomlands.

tisdag, juni 27, 2017

Kyrkan och staten i Sverige

För den som eventuellt är intresserad av förhållandet mellan svenska staten och Svenska kyrkan, eller av komplexa relationer mellan stat och civilsamhälle i allmänhet, finns mitt paper om skiljandet mellan Svenska kyrkan och staten nu tillgängligt på internet (PDF här), tack vare International Society of Third-Sector Research som har publicerat det i sin serie Working Papers.

"During most of the 20th century, the Church of Sweden was a typical example of a northern European national established church. The separation of church and state in Sweden had been discussed repeatedly during most of the century, without reaching an overall solution. However, in the early 1990’s, a compromise was reached, and the relationship between church and state in Sweden was transformed, simultaneously changing the nature of the Church of Sweden itself by apparently transferring it from the public sector to the private sector. This paper offers an analysis of this reform, which came in effect in 2000, including how the issue was framed and the arguments used to legitimize the reform. It also offers an analysis of what the reform changed in terms of the relationship between the Church and the state, arguing that a strong relationship between the state and religious denominations still exists in Sweden. Even though several steps have been taken towards considering Lutheran Christianity one religion among many in a society where the state is neutral in religious affairs, the reform has left the Church as a legally regulated entity in the gray zone between the state and the third sector, while at the same time strengthening the relationship between the government and other denominations. In spite of this, the changed relationship between church and state may have enabled the Church of Sweden to take a more active part in Swedish society, both in terms of politics, and in terms of supply of welfare services."

måndag, maj 22, 2017

Macron, Femte Republiken och Europa

När det franska presidentvalet var över drog en lättnadens suck över Europa. Emmanuel Macron har beskrivits i ett tonläge som på många sätt liknar reaktionerna på valet av Obama till USA:s president eller Justin Trudeaus valseger i Kanada. Framtiden ser onekligen ljusare ut med Macron i Elyséepalatset än vad den hade gjort med Le Pen och jag önskar honom helhjärtat lycka till i det kommande valet till nationalsförsamlingen.

Samtidigt är det viktigt att se att någoning verkligt nytt har hänt i och med valet av Macron. Det handlar inte bara om någon etablissemangets seger över en populistisk utmanare. Tvärt om gick segern till en utmanare som inte representerar något etablerat parti, inte ens ett så halvetablerat parti som Front National. Ska man jämföra med svenska förhållanden så är Macrons nystartade parti kanske närmast jämförbart med Junilistan. Vi talar om ett parti som är startat av personer med etablerad ställning i offentligheten, men profilerat som en ny kraft som oberoende av höger och vänster förordar reformer och nydaning. Till skillnad från många sådana partier är Macron en varm EU-vän, men det ändrar inte att hans inställning till status quo i fransk politik är långtifrån renodlat positiv. Nu samlar han en regering som består av mer eller mindre centerorienterade etablerade politiker och experter från olika läger för att utmana de etablerade partierna i parlamentsvalet. Detta är ett slags utveckling som jag tror ligger i tiden. Den är en väg till makten som underlättas av att de etablerade partierna har försvagats som nationella organisationer med förankring i befolkningen. När också de etablerade partierna har blivit allt mer av kampanjmaskiner och allt mindre av egentliga folkrörelser blir det också lättare att sätta upp konkurerande partier uppifrån och direkt innan valet, på det sätt som Macron nu gör.

I det aktuella fallet hade det knappast låtit sig göras utan en motståndare som Front National, men samtidigt kan det beskrivas som att Macron nu har skapat en reell motpol till Front National i ett läge där politiken har kommit att domineras av nya konfliktlinjer. Det handlar inte längre i första hand om höger eller vänster, i alla fall inte i den mening som begreppen etablerades under efterkrigstiden och som bildar grunden för de etablerade partierna. Åtminstone till synes handlar det nu istället om en kamp mellan å ena sidan populistisk etnisk nationalism och å andra sidan europaorientering, globalisering, liberal demokrati och respekt för etablerad expertis. Frågan är om den konfliktlinjen räcker för att bygga upp en stark center också i nationalförsamlingen.

Kanske är förutsättningarna för just Marcons sätt att göra något sådant större i Frankrike än vad den skulle ha varit i ett annat land. Allt sedan Napoleon har republiken en dragning till karismatiska reformledare och samlade gestalter. Det är utan tvekan så som Macron ser sig själv. Enligt t.ex. Birnbaum och Toqcueville är detta ett drag som kan spåras tillbaka till den centralism som genomfördes redan under de senare delen av kungadömet och som fullbordades under revolutionen och Napoleons kejsardöme. En ännu bättre parallell än Napopeon är kanske Femte Republikens grundare, general De Gaulle. Den Femte Republiken, som De Gaulle presenterade som en lösning på 1950-talets politiska kris, kombinerade stark presidentmakt och en stark administration vars ledare utbildades i grande écoles, och som ofta också har utgjort rekryteringsgrund för såväl politiker som näringsliv. I nationalfösamlingen kom De Gaulles anhängare, gaullisterna, att dominera till höger, medan vänstern senare samlades av Miterand i Socialistpartiet. Front National har senare samlat den sena Femte Republikens missnöjda, grupper. Det är denna Femte Republik som Macron nu säger sig vilja reformera genom att i De Gaulles anda bygga upp ett nytt samlande republikanskt parti.

Denna gång handlar det emellertid inte bara om att reformera Frankrike, utan också EU. Macrons vision för en reformerad Republik inom ramarna för EU-projektet förutsätter att också EU förändras. Detta sker samtidigt som Storbritannien lämnar EU och samtidigt som klyftan mellan Europa och USA blir allt djupare. Med Trump vid rodret i USA kommer denna utveckling sannolikt att fortgå, och. Från fransk synvinkel har EU länge tett sig som ett sammanhang där Frankrike fortfarande kan spela en världspolitisk roll. Min gissning är att Marcon kommer att uppfatta det som att det är dags för EU att ta en tydligare global roll, och för Frankrike och honom själv att ta en ledande roll när denna ska utformas Det finns därmed all anledning också för oss i Norden att vara uppmärksamma på utvecklingen i Frankrike.

tisdag, mars 07, 2017

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism” eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikhet: 

“Fascism became an all-purpose term because one can eliminate from a fascist regime one or more features, and it will still be recognizable as fascist. ... Take away colonialism and you still have the Balkan fascism of the Ustashes. Add to the Italian fascism a radical anti-capitalism (which never much fascinated Mussolini) and you have Ezra Pound. Add a cult of Celtic mythology and the Grail mysticism (completely alien to official fascism) and you have one of the most respected fascist gurus, Julius Evola.”

Även om den italienska fascismen i praktiken aldrig lyckades etablera den totala närvaro i alla delar av samhällslivet som utmärker totalitära system så fungerar dess brist på enhetlig och övergripande ideologi väl tillsammans med fascismens inneboende antirationalism och speciella lojalitetskrav. Som både George Orwell och Hannah Arendt har påpekat kräver totalitära regimer en lojalitet som går bortom troheten mot principer; trossatserna bakom regimer som den sovjetiska kan förändras från dag till dag. Överlevnad under en totalitär regim förutsätter därför en beredskap för att samtidigt kunna tro på flera varandra motsägande utsagor – det som Orwell i 1984 beskrev som dubbeltänkande. I den italienska fascismens fall var bristen på enhetlig ideologi dock snarare retorisk än totalitär; liksom flera andra auktoritära regimer byggde Mussolinis på allianser med institutioner och krafter som existerade redan tidigare. Rörelsens bristande respekt för ideologisk konsekvens möjliggjorde omsvängningar som t.ex. det ursprungligen antiklerikala och republikanska fascistpartiets pragmatiska överenskommelser med monarkin och katolska kyrkan. En liknande pragmatisk acceptans av motsägelser kan man ana t.ex. i Putins beundran för såväl tsartiden som Stalintiden, för Rysk-ortodoxa kyrkan, såväl som för KGB och Röda Armén. Motsägelserna spelar mindre roll, det är statens och ledarens "ära" och "storhet" som sätt i fokus.

Alla auktoritära ideologer är inte fascistiska, lika lite som alla traditionalister är fascister. En rörelse som samtidigt karaktäriseras av nationalism, lederkult, fascination för handling för handlingens egen skull, anti-intellektualism, pseudo-militarism, populism, konspirationsteori och nyspråk framstår däremot lätt som fascistisk. Ecos lista på fjorton drag som karaktäriserar fascistiska rörelser är bättre än de flesta karaktäriseringar som jag har läst, men framförallt är varje enskilt drag träffande beskrivet. Inte minst lyckas han fånga fascismens typiska kombination av elitism och populism.

Mellankrigstidens fascistiska rörelser var uttalat elitistiska, med ett uttalat förakt för vad de uppfattade som svaghet. Samtidigt var detta en elitism som inte ställde särskilt höga krav. I Italien uppmuntrades nära nog hela befolkningen att uppfatta sig som delaktiga i en elit, enbart i kraft av att vara födda i Italien. Eftersom regimen var hierarkiskt organiserad kunde alla samtidigt uppfatta sig som elit i förhållande till sina underlydande. Ledningen föraktade folket, partimedlemmarna föraktade icke-medlemmarna. Erövringskrigen innebar ett löfte om underkuvade befolkningar, som erövrarna kunde anse sig stå över. I förhållande till befolkningen i Libyen och Etiopien uppmuntrades alla italienare att se sig som elit, på samma sätt som de flesta tyskar under Hitlertiden uppmuntrades att se sig som medlemmar i en herreras samtidigt som de själva underställdes en partielit. 

Fascismen var emellertid inte bara elitistisk, utan också populistisk, men utan någon idé om folkligt inflytande eller demokrati. Också detta är en del av vad som kan beskrivas som en del av dess paradox. Folket och folkviljan tillskrevs i retoriken stor betydelse. Folkmassor spelade en central roll i regimens visuella retorik. Enskilda individer tillskrevs däremot inget värde alls. Den liberala demokratin ersattes av kulten av ledaren som folkets representant:

“Ur-Fascism is based upon a selective populism, a qualitative populism, one might say. In a democracy, the citizens have individual rights, but the citizens in their entirety have a political impact only from a quantitative point of view—one follows the decisions of the majority. For Ur-Fascism, however, individuals as individuals have no rights, and the People is conceived as a quality, a monolithic entity expressing the Common Will. Since no large quantity of human beings can have a common will, the Leader pretends to be their interpreter. Having lost their power of delegation, citizens do not act; they are only called on to play the role of the People. Thus the People is only a theatrical fiction. To have a good instance of qualitative populism we no longer need the Piazza Venezia in Rome or the Nuremberg Stadium. There is in our future a TV or Internet populism, in which the emotional response of a selected group of citizens can be presented and accepted as the Voice of the People.”

Begreppet ”ur-fascism” syftar hos Eco på en tänkt typisk fascism som samlar samtliga de typiska drag som i varierande utsträckning har karaktäriserat de olika historiska fascistiska rörelserna. Det är genom att fokusera på de utmärkande dragen som vi kan känna igen nya fascistiska rörelser när de dyker upp. Eco ser nämligen ingen anledning till att de skulle vara lätta att känna igen:

“Ur-Fascism is still around us, sometimes in plainclothes. It would be so much easier, for us, if there appeared on the world scene somebody saying, ‘I want to reopen Auschwitz, I want the Black Shirts to parade again in the Italian squares.’ Life is not that simple. Ur-Fascism can come back under the most innocent of disguises. Our duty is to uncover it and to point our finger at any of its new instances—every day, in every part of the world.”

I vissa fall är fascismen lättare att känna igen. Putins styre i Ryssland uppfyller i varierande utsträckning merparten av Ecos punkter: han kombinerar drag som konspirationsteori, machismo, ledarkult, selektiv populism, nyspråk, anti-liberalism, ett visst mått av traditionalism osv. Ecos essä om ur-fascismen och dess kännetecken är emellertid tankeväckande också när det gäller rörelser och ledare som till synes uppfyller färre av av Ecos punkter. Donald Trump kommer även han oroväckande nära att passa in i Ecos beskrivning, om än inte i hela bilden (vilket emellertid också gäller flera tydligt fascistiska rörelser). Trumpanhängarnas inställning till pengar och materiell rikedom en helt annan än de klassiska fascisternas: precis som i den religiösa framgångsteologi som Trump av allt att döma inte har någonting emot att associeras med blir materiell rikedom ett tecken på utvaldhet och styrka, och långt ifrån den dekadens som den klassiska fascismen tillskrev kapitalägare. Trumps aggressiva inställning till det politiska etablissemanget och till intellektuella är redan tydligt. Någon tillstymmelse till den pseudomilitära disciplin som kännetecknade de klassiska fascistiska rörelserna märks däremot inte. Den rörelse som har fört honom till makten visar redan en oroväckande förkärlek för konspirationsteori och att sätta handlingskraftighet före eftertänksamhet. Begreppet ”selektiv populism” kan också vara applicerbart, inte bara på Trump och Stephen Bannon, utan också på flera andra samtida populistiska rörelser. 

Skulle Eco ha betraktat Trump och Bannon som fascister? Det är mycket möjligt, men det är inte min egentliga poäng. Istället handlar det om att Ecos reflektioner kring olika drag i den klassiska fascismen är tankeväckande och kan vara belysande för att förstå moderna regimer. Trumpadministrationen verkar i det ljuset skilja sig väsentligt från det traditionella amerikanska sättet att förhålla sig till konstitutionen och till politik, och inte minst från traditionell amerikansk konservatism, som typiskt sett har varit både konstitutionalistisk och ideologiskt skeptisk till statliga ingripanden i ekonomin. Detta handlar om en helt ny typ av amerikansk populistisk rörelse, men för att förstå den behöver vi använda oss av tidigare historisk erfarenhet. Att bättre förstå den historiska fascismen ger en bättre grund för att förstå samtida regimer och populistiska rörelser. Att Trumpadministrationen har obehagligt många drag gemensamma med t.ex. Mussolinis Italien hindrar heller inte att också andra jämförelser kan vara minst lika givande. Jämförelsen med Latinamerikanska auktoritära regimer kan vara en sådan parallell, samtidigt som också flera av dessa har haft en hel del gemensamt med i synnerhet italiensk och spansk fascism.